Lite heminredningstips - båtar på tomten o dylikt

Som tidigare nämnts kan det vara på sin plats med lite heminredningstips.

Stilpolisen är dock ingen förespråkare för den less is more-estetik som dominerar inom alla inredningsprogram på tv 4, femman etc. I stället skulle jag vilja slå ett slag för det exakt motsatta. Det extravaganta och storslaget överlastade.

Återigen finns anledning att erinra om D'Annunzio, även om man kan tycka att det är att ta i litet i överkant att släpa upp ett helt krigsfartyg på tomten, så som han gjorde i sitt sista privatpalats - och varifrån han sedan sköt saluter när han fick fint främmande.

Vid uppförandet av sitt sista hem, Il Vittoriale, hade D'Annunzio kommit på kant med Mussolini, som dock i sin tur inte ville stöta sig med D'Annunzio. Denne var ju trots allt nationalhjälte efter sina insatser i första värdskriget. Mussolini lär ha sagt: "Det finns två saker som man gör med en dålig tand. Antingen drar man ut den eller så täcker man den med guld". Bilderna vittnar väl tydligt om vilken väg han valde med D'Annunzio som i sin tur var i ständigt behov av pengar pga sin minst sagt överdådiga livsstil.

Danielsson, sista delen

En litet underlig artikel hade smugit sig in på Expressens kultursida häromdagen. En skribent bad om ursäkt för att hon någon dag tidigare suttit i TV och orerat högljutt om Lars Danielsson och "hans älskarinna" - båda namngivna av skribenten ifråga.

Nu hade hon dock kommit till klarhet. Någon relation mellan de två ansågs "dagenb efter" inte föreligga av det mysteriösa skälet att den utpekade älskarinnan är 1. snygg, 2. Kompetent och intellektuell.

I och för sig kan man möjligen invända att allt är relativt och att det på regeringskansliet inte alltid är så stor konkurrens om vare sig det ena eller det andra. Men även om man godtar beskrivningen av den utpekade älskarinnan kan man fundera över logiken. Kan inte snygga och kompetenta och intellektuella kvinnor vara älskarinnor till högt uppsatta manliga chefer? När och var tillkom den ”regeln”?

Överhuvudtaget framstår det som en rätt diffus form av "journalistik" att först i media påstå en sak utan att ha något belägg för det, och sedan kovända och påstå det rakt motsatta, utan att ha belägg för det heller.

Är det inte en bättre strategi att i såna lägen helt enkelt hålla tyst?

Om stilistik

Stilpolisen är givetvis inte någon anhängare till Gringo-stilistiken. Det är kort sagt svårt att förstå varför man skall lura i förortsbarn att det inte spelar någon roll hur man uttrycker sig, när alla i själva verket vet att en korrekt svenska är den bästa inträdesbiljetten till det svenska samhället.

Om detta skall ej ordas här, just nu. Det märkliga i sammanhanget är att plötsligt höra professor Ebba Witt–Brattström i tid och otid hylla Den Gamla Kunskapsskolan.

Stilpolisen vill minnas att det inte var så länge sedan man kunde höra professor Witt-Brattström indignerat tala om hur hennes och andra kvinnors skolgång varit en så traumatisk upplevelse. Detta pga den patriarkala ordning som var förhärskande i just Den Gamla Kunskapsskolan. Som företrädare för lustifikations-partiet Fi pratade hon t ex om hur den gamla kunskapsskolan tvingade flickor att läsa kvinnofientliga författare som August Strindberg!

Frågan är om så många har haft större inflytande än gottköpsfeminister av professor Witt-Brattströms typ, när det gäller att i ”maktens korridorer” verka för en relativistisk kunskapssyn, där det ena anses lika gott som det andra. Så i hennes fall kan man nog lugnt säga, att som man bäddar får man ligga!

Stilpolisen Shop

Detta fina porträtt av diktaren Gabriele D’Annunzio finns att bjuda på på Ebay:

D’Annunzios politiska villfarelser är inget som vi här ställer oss bakom, men som skönhetstörstande estet uppvisade han icke desto mindre ett sådant mått av extremism att man gott kan göra honom rättvisan att införskaffa ett porträtt.

Den operettmässige kvinnokarlen D’Annunzio lyckades trots allt grunda en hel stat, Fiume, i esteticismens tecken. Att han sedan gick vilse helt i kokaindimmorna är väl lika följdriktigt som beklagligt.

En hel del stilpoäng bör han dessutom ges för sitt konsekventa bruk av s k knapphålsblomma!

Färgkombinationer, del IV

Tom Wolfe: stilisten som gav givit vita tredelade kostymen ett ansikte i den nutida amerikanska kulturen. I över 30 år har Wolfe konstant klätt sig i vitt samt efter devisen: ”klädseln berättar för andra hur du själv vill bli bemött”.

Som framgår av några av de hittills diskuterade stilikonerna, finns det verkligen anledning att slå ett slag för en i nutiden synnerligen försummad accessoar i den manliga garderoben: spatserkäppen!

Amöbaliknande varelser, del XXX

Inte för att detta är en politisk blogg men man kan undra följande:

Om nu denne Danielsson anses så viktig för svensk utrikespolitik, att han får resa runt i pritatjet som en annan Keith Richards eller Robert Plant under Led Zeppelins storhetstid: Varför väljer då inte regeringen att visa fram de dokument som bevisligen finns över hans telefonsamtal och viselser i Rosenbad på annandag jul 2004: telefonlistor, inloggningslistor, passerlistor. På nolltid skulle hans påstådda oskuld kunna vidimeras.

Nej dessa listor hemligstämplas! Varför hemligstämplas de om han nu är så oskyldig, och varför hemligstämplas de om han nu är så extremt viktig för svensk politik att han behöver flyga runt i världen i ett eget jetplan? Varför väljer man att låta denne man som inom socialdemokratin anses vara en så extremt viktig och kunnig topp-politiker lämna politiken i stället för att man berättar sanningen?

Det framstår nästan som en intressantare fråga att gå till botten med än Den Vita Kostymens Symboliska Betydelse.

Nej det sista var givetvis ett litet skoj från min sida.

Färgkombinationer, del III

Här ett försök från Svt igår att halvhjärtat haka på min ”vita trend”. Som ni ser kunde det inte bli mer fel. En somrigt vit linnekavaj parad med pyjamaströja?

Den vita kostymen är givetvis i grunden mer än ett klädesplagg. Det är en livsstil så fjärran från den randiga bomullspyjamasen som man bara kan komma. Och det är förstås ingen tillfällighet att Scott Fitzgerald i sin första presentation av huvudpersonen i The Great Gatsby poängterar den klädsel som Jay för tillfället bär för att imponera på Daisy - ”a white-flannel suit, silver shirt, and a gold-colored tie.”

En man i vit kostym är givetvis aldrig så oskyldig som färgen kan tyckas indikera. Den vita kostymen är därtill i sig själv så tacky att det krävs en desto större stil för att verkligen bära upp den. Däri ligger Den Vita Kostymens utmaning.

Fusksex i all ära men vad är sexfusk?

Stilistiskt intresserad som jag är, noterat jag att AB idag på sin löpsedel introducerar den för mig nya glosan "Sexfusk". Är redaktionerna för Gringo resp SAOL underrättade?

Litet arkivforskning

Den evigt leende partisekreteraren Marita Ulvskog är verkligen ute och cyklar mer än vanligt när hon påstår att ryktet om Eduards och Det Flygande Toffeldjuret skulle ha spridits från folkpartistiska bloggar. En enkel undersökning av sakernas tillstånd ger vid handen:

16/2, kl 15.42 publiceras på Flashback.se: ”Det ryktas i UD:s korridorer att en av GP:s statssekreterare L*** D********* inte alls var på regeringskansliet på annandagen efter Tsunamin utan hos sin älskarinna departementsrådet H**** E****** vid Statsrådsberedningen”.

Det som återges är då ett rykte som sedan länge florerat i journalist- och politikerkretsar.

Nyheten på Flashback är tydligt kopplad till en redan skriven och nästa dag, den 17.2 publicerad artikel i AB med rubriken ”På lyxkrog med hemliga gäster. Danielsson berättar inte vem som får champagne för skattepengarna”. AB:s artikel får sitt nyhetsvärde främst genom inlägget på Flashback (vilket sannolikt är skrivet av någon med vetskap om den förestående publiceringen på AB). Samma dag, den 17.2, alltså dagen efter att ryktet återges på Flashback, kommenteras på folkpartistiska bloggar de tydliga insinuationerna i AB, liksom nyheten på Flashback.

Denna information tog det 5 minuter att få fram. Har inte partisekreterare Ulvskog några minimalt kvalificerade medarbetare i sin närhet som kan söka på nätet innan man tar till förmyndartonen?

Vådan av att stämma

I dagens kvällstidningar kan man läsa att den amfibieliknande herr Danielsson, aka Det flygande toffeldjuret, planerar att stämma de folkpartistiska bloggare som lagt ut uppgifter på sina bloggar om skvaller.

Danielsson och hans resesällskap frk Helene ”Vi är bara vänner” Eduards har på så vis möjlighet att förbättra sin i övrigt skrala ekonomiska situation, om de kan få till stånd ett skadestånd från den sannolikt extremt välbärgarde bloggmaffian inom folkpartiets ungdomssektion.

Själva tanken vittnar bara ytterligare om statsrådets brist på förtrogenhet med den stora dandy-tradition som jag försöker slå ett slag för i denna blogg. Jag vill bara helt försynt be Danielsson ta i beaktande hur det gick för vår allas Oscar Wilde när han stämde sin unge älskare, Lord Alfred Douglas far för förtal. Det slutade som bekant med att Bosies far, Markisen av Queensberry, vann processen medan Oscar hamnade bakom lås och bom.

Solstolen "Solsäng Karon"

Likt ett livsstilsmagasin tänkte jag också ge lite tips på min stil-blogg om inredning och design.

Denna fina ”solsäng” hittade jag i en broschyr från Mellby Garden AB. Karon är som bekant namnet på den färjkarl som i grekiska mytologin forslar oss över floden Styx till Hades, när vi dör. En vägledare till underjorden alltså. Som namn på en solsäng? Kunde de inte döpt den till Malignt Melanom med en gång?

Så egentligen vet jag inte vem jag skall rekommendera den till? Kanske till regeringens egen russin-rockare Keith Danielsson, nu när det blir till att "sova på soffan"?

Färgkombinationer, del II

En säker väg att gå för alla som inte vill hamna i den s k meteorologfällan (se nedan), är naturligtvis att kombinera en och samma färg i samtliga plagg. Och eftersom sommaren är i antågande, kan det vara på sin plats att slå ett slag för de manliga stil-ikonernas färg par préference: vitt.

Överhuvudtaget tycks det mig som att navy-looken varit gravt underskattad på senare år, låt vara att den i sommar kanske kan få en viss renässans.



Gary Coopers ledigt avslappnade stil är förstås en klassiker i sammanhanget, även om den kräver att man har en tvättmaskin på överskådligt avstånd.



En annan klassisk variant är stilikonen Billy MacKenzies skepparuniform. Måhända inget för den som lider av homofobi. Frågan är ändå om manlig klädkonst någonsin nåt högre än så här? Till skillnad från Cooper kan man notera de svarta inslagen hos Mackenzie, vilket naturligtvis gör hans stil mer lämpad för nattliga eskapader.

Färgkombinationer, del I

Slipsknuten i all ära, men det handlar också om slipsens längd, slipsnålens placering och den övriga klädsel som slipsen kombineras med.

Skräckexempel:



Denne meteorologs outfit behöver knappast någon ytterligare kommentar. Man kan nöja sig med att konstatera att han åtminstone klarat mer än Danielsson: att få fason på slipsknuten. I övrigt aktualiserar han frågan om varför man kombinerar en kavaj från en kostym med byxor från en annan kostym? Kostymen är ju sydd just i syfte att bäras som en helhet. En självklar iakttagelse, säger ni. Se er omkring, säger jag.

Slipsen gör mannen

Eftersom denna blogg är tänkt som en s k stil-blogg, så bör jag väl inledningsvis säga något om manlig stil. Och var kan vara lämpligare att börja en stil-blogg med än manlighetens kardinalsymbol: slipsen. Hur skall en slips bäras? Ja, det har förstås delvis att göra med ens hållning i stort och ens övriga klädsel. Primärt sett är det icke desto mindre en fråga om a) slipsknutens storlek och b) hur hårt slipsen är knuten. Tillåt mig att belysa med två exempel:

Idealet:




Greve Robert de Montesquieu. Ja vad ska man säga? Man måste ju sätta ribban högt, och vad kan vara lämpligare att börja en stil-blogg med än förebilden för alla levnadströtta dandys i hela 1900-talskulturen. Robert lär ha stått modell för huvudpersonen Des Esseintes i Huysmans roman "Mot strömmen" - och därmed indirekt även för Oscar Wildes Dorian Gray - liksom för baron Charlus i Prousts romansvit, stilpolisens absoluta favoritroman för övrigt i stilistiskt hänseende!

Men här i bloggen är han just nu intressant med tanke på den ledigt knutna kravatten liksom pga den eleganta hållningen i övrigt: i lika hög grad manierad som avslappnad. I lika hög grad drömskt fantiserande som filosofiskt kontemplerande.

Skräckexemplet:



Hur långt är det inte till följande slipsgosse - i allt greve de Montesquieus totala motsats. Slipsen är snarast knuten enligt modell "strypsnara" - vilket får vederbörande att se ut som om han är på väg att uträtta någon form av kroppsligt behov.

Man efterlyser onekligen något av grevens graciösa framtoning hos denne man, vars myckna flygande i privatjet med raffiga blondiner gör att han mer och mer framstår som den svenska regeringens enda riktigt genomtänkta svar på det rockande russinet Keith Richards